Ibland är det okej att ge upp...

 Eller ja, ge upp och ge upp, skjuta på framtiden snarare...
Jag är just nu inne i ett stickskov, men tack vare att jag upptäckt två stickgemenskaper på FB har jag försummat bloggen lite, och det är ju inte bra! Bloggen är ju mitt hem på nätet och mitt sätt att hålla koll på min stickutveckling, facebook kan ju aldrig bli detsamma!
Så nu uppdaterar jag lite!
Jag har minsann ett par norska vantar som ligger färdigstickade, men med ofästa trådar, och jag bloggar inte innan de är helt klara! Men jag hoppas att de kommer snart!
Eftersom dessa blev klara var jag ju tvungen att börja något nytt, och då föll det sig naturligt att ta sig an de armeniska sockorna i senaste Piece Work. Till en början gick det bra! Den översta bilden är från när jag klurat ut den konstiga uppläggningen som visade sig inte vara så konstig trots allt.
Den undre bilden här nedan är från strax innan jag beslutade att ge upp! Hela grejen blir en miniatyr! En bebisstrumpa! Och det ska den ju inte vara! Vitt och rött löper runt hela foten, svart blått och grönt bara på ovanidan, och det är alltid två färger som löper bara på ovasidan samtidigt, vilket ju alltså innebär att de på vartannat varv måste lyftas och stickas baklänges. Alla dessa flotteringar tillsammans med min krampaktiga sticksätt har gjort denna strumpa extremt tät och liten! Jag måste alltså börja om, men med grövre stickor äv vad som anges i mönstret!

Denna lilla tå var dock så fruktansvärt jobbig att producera att jag helt enkelt inte orkar börja om just nu, så i stället har jag satt i gång med de samiska barnvantarna i samma tidning. Barnvantar är bra, de går fort!
Men helt bortkastat var ju ändå inte detta experiment, har ju lärt mig ett nytt sätt att göra en provisorisk uppläggning som är betydligt smidigareän den som utgår från virkade luftmaskor!