Väggord

Jag har ju haft en längre bloggpaus, men inte skapandepaus, så ja kan ju blogga om lite gammalt också. Den här tavlan broderade jag efter valet i höstas. Där kändes det verkligen som om marken gungade under fötterna på mig, min man, och våra två barn som ju har en invandrad förälder. Vi började fundera på om det inte var dags att se till att barnen fick dubbelt medborgarskap så att de skulle ha någonstans att ta vägen utifall att...
Men det här är ju mitt land, det här är vårt land, och våra rötter här djupa, och vi lever verkligen med uppfattningen att vi trots allt lever i den bästa av världar, och vi ska fortsätta leva här! Så därför broderade jag denna tavla. Det blev ett slags terapiarbete.
Svarta korsstygn med en anfang jag hittat på nätet. Ramen kommer från Granit, jag tycker de har fina ramar, de är målade, och färgen har trängt in träet så att man ser träets struktur, inte hårt lackade som IKEA:s ramar, men ändå inte så dyra.

Nu har jag ett nytt jobb där jag bla hjälper till med att aktivera barnen på ett asylboende. Idag satt jag och pysslade med några barn, och en pojke gjorde ett halsband. Han är lite för stor för att själv tycka det är okej att ha halsband (det är inte så många 11- åringar som tänker så könsöverskridande som vuxna kan tycka är PK), så jag frågade om han gjorde det till sin mamma. "Nej hon är borta", svarade han. Är hon borta? "Ja hon är borta. Vi vet inte var hon är." Han är här i Sverige med sin pappa och sin lillebror, och mamma är borta. Han kommer från Syrien. När man är 11 år så fattar man en hel del. Man kan tänka ut vad som kan ha hänt. Man kan dölja sin sorg och oro för att skona pappa och lillebror. Vi har plats för fler som han. För var skulle han vara om inte i den bästa av världar? Bara den bästa av världar är god nog för en pojke med de erfarenheter som han har.